Blev inte så mycket till sömn för min del, gick precis upp efter att ha legat och lyssnat på musik i sängen  

Nu ska jag fixa mig inför skolan, så vi får se om jag lyckas hålla mig vaken när jag kommit dit då jag inte sovit en blund, haha!  

You make me smile like the sun
Fall out of bed sing like bird
Dizzy in my head spin like a record
Crazy on a Sunday night
You make me dance like a fool
Forget how to breathe
Shine like gold buzz like a bee
Just the thought of you can drive me wild
Ohh you make me smile 

 

Puss&Kram! 

Haha, sitter och är just nu svintrött, så ska gå och lägga mig  

Ibland är jag övertrött, då blir det såhär:

Pikachu kigurumi och nyrakade ben, Tummen upp för det! 

Puss&Kram!

Godis, musik och läsa sin favoritblogg... Kan det bli mycket bättre?   

För er som inte vet vem min favorit bloggare är, så är det Joakim Lindqvist, en kille på 17 år som bor i Karlstad. Hans blogg handlar om hans liv som homosexuell, så han är väldigt inspirerande må jag säga! Att våga stå för sin sexuella läggning i dagens samhälle kräver mycket mod och styrka, tyvärr... 

Denne kille inspirerar mig på hög nivå, kika in på hans blogg vettja! 

Om inte detta jag skrivit lockar, så kanske några bilder på honom får er få fall?   

http://joakimlindqvist.devote.se/ 

Kolla in honom!

Tycker det är väldigt orättvist att killar ät mycket bättre på att blogga än vad vi tjejer är...

Sen att även homosexuella killarna i de flesta fallen är mycket snyggare är heterosexuella   

Puss&Kram!

.. Jag vakande (blev väckt) 15:22 idag.. 

Tror jag är lite trött, haha  

Aja, har lyckats tvinga i migsjälv två potatisar och en köttbit (ni vet sådana kuber man kokar?), rätt stolt då jag i vanliga fall skulle tvärvägrat och äta   

Har inte så mycket att säga just nu.. Sitter och lyssnar på lite Secondhand Serenade och pratar med Mickaela   

Jag slänger in en video tills vidare!

Puss&Kram!

Denna tjej som sjunger är en 19:årig tjej, och som ni säkert redan förstår, så är hon kristen. 

Denna tjej har gått igenom så himla mycket skit. Hon har tagit droger sen hon var 14 år och blivit misshandlad, och just nu ligger hon på sjukhuset med hjärtproblem som hon haft sen hon var nyfödd och inväntar ett mirakel från Gud då läkarna informerat henne om att hennes hjärta kommer kunna sluta slå när som helst...

Jag vill att ni lyssnar på denna fina låten, originalet är guld för mig, och så som hon sjunger den, Vilken känsla! Blir helt varm i kroppen! 

Denna tjejen, Denise, är en sann kämpe  

Originallåten är från Switchfoot och heter fortfarande "Only Hope". 

Kollade precis runt på facebook, då jag såg denna bild...

Det fick mig att börja tänka på; Varför gör det ont i hela min kropp av sådana simpla saker som en nål under huden? 

Jag har en väldigt låg smärttröskel, jag får ont för allt och inget. Att se bilder/videos där någon får ont är helt omöjligt för mig att kunna se på. Detta gäller dock bara när det är vassa föremål som man skadar sig på eller att man helt enkelt får ett sår där det blöder. 

Jag har extrem blodfobi också för den delen, men bara om blodet kommer ur kroppen och det är på grund av att man skadat sig eller att man är hos läkaren och tar t.ex blodprov. 

Min smärttröskel må vara väldigt låg, men jag visar sällan hur ont jag faktiskt får. T.ex: 

Jag är hemskt hårömm och det räcker att man drar litegrann så får jag så ont att mina ögon vattnas. Jag skulle kunna brista ut i gråt, men jag uthärdar smärtan och tänker i stället "Det försvinner snart".  Jag har även väldigt känsliga armar, så om man petar på dom får jag väldigt ont, så ont att jag i de flesta fallen börjar gråta och inte kan uthärda det. Andra ställen jag är väldigt känslig på är mina höftben, revben, långt ned på ryggen, händerna och det mest vanliga stället; Smalbenen. 

Jag tycker inte om att visa mig svag, att ge upp även om det blir för jobbigt, så därför uthärdar jag smärtan. Jag har i hela mitt liv uthärdat smärtan, både fysisk och psykisk, jag har aldrig vågat säga detdär ordet, det där lilla ordet på tre bokstäver. Nej.

Min uppväxt har inte varit den bästa, den har påverkat mitt psyke stort och jag har tagit många slag, men jag sa aldrig emot, jag vågade inte, jag uthärdade smärtan i stället och fick lida för min rädsla. 

När jag var 8-10 år råkade jag ut för en olycka när jag skulle cyckla hem från en kompis. Jag tog en väg mellan några bostäder och där stod en grupp men ungar som sa att jag inte fick komma förbi, att jag skulle ge dom mitt album med bokmärken om jag ville passera. Jag älskade bokmärken som liten, så jag vände om och tog en annan väg. Saken var den, att dom sprang efter mig, dom jagade mig. Jag var livrädd, jag visste ju inte vad dom skulle göra med mig om de fick tag i mig, så jag cycklade så snabbt jag kunde och när jag kollade bakåt snabbt för att se om de hunnit ikapp såg jag dem snabbt i ögonvrån och i nästa sekund låg jag på marken. Min första reaktion var; Kolla på händerna så dom inte blöder, och det gjorde dom, iallafall litegrann. Nästa tanke som slog mig var att jag hade blivit jagad, så snabbt vände jag mig och och såg dom springa emot mig, men i samma sekund som jag hade vänt mig om stannade dom hastigt och stirrade på mig, helt chockade. Detta hände under 5 sekunder. Från att jag kollade bakåt till att jag hade ramlat och kollade bakåt igen. 

Efter att ha suttit på marken i yttligare 2 sekunder för att känna efter hur min kropp mådde insåg jag att min haka var helt bortdomnad och bultade. När jag försiktigt la två fingrar mot hakan för att se om den var kvar kännde jag hur äckligt den känndes, och när jag tittade på mina fingrar var dom helt blodiga. Jag behövde inte ens tänka på vad jag skulle göra, jag bara ställde mig upp, tog min cyckel och gick hemåt. Jag hade fruktansvärt ont, det kan jag inte neka, men jag kämpade, härdade ut smärtan som pulserade i mitt blödande sår. Jag visste att mitt album med bokmärken låg på marken, men jag lät dem ligga där. Ungarna som hade jagat mig ville ha dom, så de fick som de ville + lite extra. 

När jag kom hem och såg i spegeln, så hade jag skrapat bort halva hakan och det var bara ett köttsår på 2-3 cm som pumpade ut blod. Mamma var inte hemma, inte så min bror heller. Den enda som fanns där var min styvfar, han tog med mig till badrummet och försökte komma på ett sätt att hjälpa mig. Han tog bommull och tryckte mot såret, vilket var väldigt dumt då bommull fastnar så när min mamma väl kom hem så stod hon och pillade bort massa bommull och trättade rent. Det gjorde ont, som ni säkert förstår, och jag var en 9 årig liten flicka som var livrädd för att skada sig. 

Efter ett fåtal minuter åkte vi in till akuten för att låta läkarna hjälpa mig med mitt problem. De tvättade också i mitt sår, vilket gjorde ännu ondare än när mamma gjorde det då hon var så försiktig hon bara kunde, och sen hade jag ju skrapat upp hakat mot asfalt, så det hade kommit massa smuts och fastnat småstenar i såret. De ville sy, men då jag redan var så knäckt och låg och storgrät av smärta beslöt de sig för att limma igen såret, även om det behövde sys. Efteråt kunde jag inte gå till skolan på ca en vecka, jag kunde inte äta då jag hade ett gigantiskt plåster som satt på hakan för att läka såret (och detta plåster skulle butas två gånger om dagen och det gjorde nåt fruktansvärt ont att ta bort). 

Jag klarade mig igenom detta, men what? Hurdå? Jag klarar ju inte ens av att se när någon sticker in en nål under huden, hur går det ihop? 

Jo, såhär är det:

Jag må ha väldigt svårt att hantera min egen smärta, men saken är den, att om jag ser någon annan bli skadad på något vis (som jag tror gör ont) så känner jag den smärtan. Ett exempel är att, igår när Elias var här så hade han väldigt ont i sin tumme, och varje gång han på något vis fick ont i den tog jag på mig skulden direkt, och det var som en stor tegelmur rasade ner över mig. Jag höll i hans hand några gånger, och en av gångerna vet jag att han fick väldigt ont, och direkt blev jag stel i hela kroppen och kännde dendär tegelmuren som rasade samman.  Jag tar åt mig av andras smärta, och jag säger "förlåt" flera gånger tills någon säger "sluta", då blir det en spärr för mig och jag förväntar mig att snart få ett hårt slag mot min kropp. Självklart händer det inte att jag blir slagen då, men jag får verkligen den känslan att jag förtjänar att bli slagen. 

(Btw, jag var tvungen att lägga upp bilden EFTER att jag skrivit texten då det smärtade i hela kroppen av att se den) 

Tänkte att jag slänger in ett snabbt inlägg innan jag går och lägger mig, är stendöd, haha!

Har bara legat hela dagen, lyckats dra på mig någon sjukhet då jag legat med feber och värk i hela kroppen och hosta   Menmen, känns iallafall lite bättre nu, har till och med lyckats äta två mackor! 

Som tur är så har jag en fantastisk pojkvän som hämtade upp mig så jag kunde följa med till kyrkan (även om jag bara låg på en soffa mesta av tiden)! Det är inte okej att vara så underbar... <3

Facebook tycks ha något emot mig, haha... 

Well, nu ska jag sooooooova! 

Puss&Kram!

Det är helt sjukt hur stor Jesus är, jag blir så glad av att se hur många delningar, kommentarer och gillningar som uppstått på bara 11 minuter! 

Hahahaha, fy vad jag älskar dig Mickaela, du är ju helt underbar!