Haha, sitter och är just nu svintrött, så ska gå och lägga mig  

Ibland är jag övertrött, då blir det såhär:

Pikachu kigurumi och nyrakade ben, Tummen upp för det! 

Puss&Kram!

Godis, musik och läsa sin favoritblogg... Kan det bli mycket bättre?   

För er som inte vet vem min favorit bloggare är, så är det Joakim Lindqvist, en kille på 17 år som bor i Karlstad. Hans blogg handlar om hans liv som homosexuell, så han är väldigt inspirerande må jag säga! Att våga stå för sin sexuella läggning i dagens samhälle kräver mycket mod och styrka, tyvärr... 

Denne kille inspirerar mig på hög nivå, kika in på hans blogg vettja! 

Om inte detta jag skrivit lockar, så kanske några bilder på honom får er få fall?   

http://joakimlindqvist.devote.se/ 

Kolla in honom!

Tycker det är väldigt orättvist att killar ät mycket bättre på att blogga än vad vi tjejer är...

Sen att även homosexuella killarna i de flesta fallen är mycket snyggare är heterosexuella   

Puss&Kram!

.. Jag vakande (blev väckt) 15:22 idag.. 

Tror jag är lite trött, haha  

Aja, har lyckats tvinga i migsjälv två potatisar och en köttbit (ni vet sådana kuber man kokar?), rätt stolt då jag i vanliga fall skulle tvärvägrat och äta   

Har inte så mycket att säga just nu.. Sitter och lyssnar på lite Secondhand Serenade och pratar med Mickaela   

Jag slänger in en video tills vidare!

Puss&Kram!

Denna tjej som sjunger är en 19:årig tjej, och som ni säkert redan förstår, så är hon kristen. 

Denna tjej har gått igenom så himla mycket skit. Hon har tagit droger sen hon var 14 år och blivit misshandlad, och just nu ligger hon på sjukhuset med hjärtproblem som hon haft sen hon var nyfödd och inväntar ett mirakel från Gud då läkarna informerat henne om att hennes hjärta kommer kunna sluta slå när som helst...

Jag vill att ni lyssnar på denna fina låten, originalet är guld för mig, och så som hon sjunger den, Vilken känsla! Blir helt varm i kroppen! 

Denna tjejen, Denise, är en sann kämpe  

Originallåten är från Switchfoot och heter fortfarande "Only Hope". 

Kollade precis runt på facebook, då jag såg denna bild...

Det fick mig att börja tänka på; Varför gör det ont i hela min kropp av sådana simpla saker som en nål under huden? 

Jag har en väldigt låg smärttröskel, jag får ont för allt och inget. Att se bilder/videos där någon får ont är helt omöjligt för mig att kunna se på. Detta gäller dock bara när det är vassa föremål som man skadar sig på eller att man helt enkelt får ett sår där det blöder. 

Jag har extrem blodfobi också för den delen, men bara om blodet kommer ur kroppen och det är på grund av att man skadat sig eller att man är hos läkaren och tar t.ex blodprov. 

Min smärttröskel må vara väldigt låg, men jag visar sällan hur ont jag faktiskt får. T.ex: 

Jag är hemskt hårömm och det räcker att man drar litegrann så får jag så ont att mina ögon vattnas. Jag skulle kunna brista ut i gråt, men jag uthärdar smärtan och tänker i stället "Det försvinner snart".  Jag har även väldigt känsliga armar, så om man petar på dom får jag väldigt ont, så ont att jag i de flesta fallen börjar gråta och inte kan uthärda det. Andra ställen jag är väldigt känslig på är mina höftben, revben, långt ned på ryggen, händerna och det mest vanliga stället; Smalbenen. 

Jag tycker inte om att visa mig svag, att ge upp även om det blir för jobbigt, så därför uthärdar jag smärtan. Jag har i hela mitt liv uthärdat smärtan, både fysisk och psykisk, jag har aldrig vågat säga detdär ordet, det där lilla ordet på tre bokstäver. Nej.

Min uppväxt har inte varit den bästa, den har påverkat mitt psyke stort och jag har tagit många slag, men jag sa aldrig emot, jag vågade inte, jag uthärdade smärtan i stället och fick lida för min rädsla. 

När jag var 8-10 år råkade jag ut för en olycka när jag skulle cyckla hem från en kompis. Jag tog en väg mellan några bostäder och där stod en grupp men ungar som sa att jag inte fick komma förbi, att jag skulle ge dom mitt album med bokmärken om jag ville passera. Jag älskade bokmärken som liten, så jag vände om och tog en annan väg. Saken var den, att dom sprang efter mig, dom jagade mig. Jag var livrädd, jag visste ju inte vad dom skulle göra med mig om de fick tag i mig, så jag cycklade så snabbt jag kunde och när jag kollade bakåt snabbt för att se om de hunnit ikapp såg jag dem snabbt i ögonvrån och i nästa sekund låg jag på marken. Min första reaktion var; Kolla på händerna så dom inte blöder, och det gjorde dom, iallafall litegrann. Nästa tanke som slog mig var att jag hade blivit jagad, så snabbt vände jag mig och och såg dom springa emot mig, men i samma sekund som jag hade vänt mig om stannade dom hastigt och stirrade på mig, helt chockade. Detta hände under 5 sekunder. Från att jag kollade bakåt till att jag hade ramlat och kollade bakåt igen. 

Efter att ha suttit på marken i yttligare 2 sekunder för att känna efter hur min kropp mådde insåg jag att min haka var helt bortdomnad och bultade. När jag försiktigt la två fingrar mot hakan för att se om den var kvar kännde jag hur äckligt den känndes, och när jag tittade på mina fingrar var dom helt blodiga. Jag behövde inte ens tänka på vad jag skulle göra, jag bara ställde mig upp, tog min cyckel och gick hemåt. Jag hade fruktansvärt ont, det kan jag inte neka, men jag kämpade, härdade ut smärtan som pulserade i mitt blödande sår. Jag visste att mitt album med bokmärken låg på marken, men jag lät dem ligga där. Ungarna som hade jagat mig ville ha dom, så de fick som de ville + lite extra. 

När jag kom hem och såg i spegeln, så hade jag skrapat bort halva hakan och det var bara ett köttsår på 2-3 cm som pumpade ut blod. Mamma var inte hemma, inte så min bror heller. Den enda som fanns där var min styvfar, han tog med mig till badrummet och försökte komma på ett sätt att hjälpa mig. Han tog bommull och tryckte mot såret, vilket var väldigt dumt då bommull fastnar så när min mamma väl kom hem så stod hon och pillade bort massa bommull och trättade rent. Det gjorde ont, som ni säkert förstår, och jag var en 9 årig liten flicka som var livrädd för att skada sig. 

Efter ett fåtal minuter åkte vi in till akuten för att låta läkarna hjälpa mig med mitt problem. De tvättade också i mitt sår, vilket gjorde ännu ondare än när mamma gjorde det då hon var så försiktig hon bara kunde, och sen hade jag ju skrapat upp hakat mot asfalt, så det hade kommit massa smuts och fastnat småstenar i såret. De ville sy, men då jag redan var så knäckt och låg och storgrät av smärta beslöt de sig för att limma igen såret, även om det behövde sys. Efteråt kunde jag inte gå till skolan på ca en vecka, jag kunde inte äta då jag hade ett gigantiskt plåster som satt på hakan för att läka såret (och detta plåster skulle butas två gånger om dagen och det gjorde nåt fruktansvärt ont att ta bort). 

Jag klarade mig igenom detta, men what? Hurdå? Jag klarar ju inte ens av att se när någon sticker in en nål under huden, hur går det ihop? 

Jo, såhär är det:

Jag må ha väldigt svårt att hantera min egen smärta, men saken är den, att om jag ser någon annan bli skadad på något vis (som jag tror gör ont) så känner jag den smärtan. Ett exempel är att, igår när Elias var här så hade han väldigt ont i sin tumme, och varje gång han på något vis fick ont i den tog jag på mig skulden direkt, och det var som en stor tegelmur rasade ner över mig. Jag höll i hans hand några gånger, och en av gångerna vet jag att han fick väldigt ont, och direkt blev jag stel i hela kroppen och kännde dendär tegelmuren som rasade samman.  Jag tar åt mig av andras smärta, och jag säger "förlåt" flera gånger tills någon säger "sluta", då blir det en spärr för mig och jag förväntar mig att snart få ett hårt slag mot min kropp. Självklart händer det inte att jag blir slagen då, men jag får verkligen den känslan att jag förtjänar att bli slagen. 

(Btw, jag var tvungen att lägga upp bilden EFTER att jag skrivit texten då det smärtade i hela kroppen av att se den) 

Tänkte att jag slänger in ett snabbt inlägg innan jag går och lägger mig, är stendöd, haha!

Har bara legat hela dagen, lyckats dra på mig någon sjukhet då jag legat med feber och värk i hela kroppen och hosta   Menmen, känns iallafall lite bättre nu, har till och med lyckats äta två mackor! 

Som tur är så har jag en fantastisk pojkvän som hämtade upp mig så jag kunde följa med till kyrkan (även om jag bara låg på en soffa mesta av tiden)! Det är inte okej att vara så underbar... <3

Facebook tycks ha något emot mig, haha... 

Well, nu ska jag sooooooova! 

Puss&Kram!

Det är helt sjukt hur stor Jesus är, jag blir så glad av att se hur många delningar, kommentarer och gillningar som uppstått på bara 11 minuter! 

Hahahaha, fy vad jag älskar dig Mickaela, du är ju helt underbar!   

När jag har berättat för folk om min starka längtan efter en kille jag inte känner, utan bara ser på internet, TV, tidningar, butiker etc så har folk alltid sagt "Man kan inte älska någon man inte känner." ...

Kärleken är inget man själv har kontroll över, man kan inte bestämma sig för att man vill älska en person om man inte har dom känslorna på riktigt. Det är som att försöka vara glad över att någon man älskar väldigt mycket har dött, det går inte, och om det går, är man känslokall. 

Att älska någon man aldrig har träffat är fullt möjligt, dessutom helt normalt. 

Mer än hälften av mina vänner älskar/har älskat någon dom inte känner, och det gäller inte bara unga tjejer, utan även killar och människor av kvinnligt kön i alla åldrar. Jag kännde en tjej som var 32 år och hon var kär i en kändis, och så som hon beskrev sina känslor, det fick mig att förstå hur äkta hennes kärlek till denne kille faktiskt var.

Samma sak har hänt flera gånger, de flesta har varit tjejer, men jag har även stött på sådana killar. 

Jag tror på kärlek vid första ögonkastet, det gör jag, och det är anledningen till att jag har den pojkvän jag har idag. 

För två år sedan, den 26 Februari 2010 blev jag störtkär i en kille som jag inte hade en aning om vem han var, jag visste knappt hans namn, och ingenting om honom som person, inte ens ålder. Men jag föll direkt, trotts att han var väldigt skum och ovanlig. 

Bara några månader efter berättade jag om mina känslor, att jag var helt betagen och älskade honom. Men jag fick svaret att han inte kännde detsamma. 

Svaret var inget oväntat eller konstigt då han bara träffade mig en gång per vecka och det hade gått 2 eller 3 månader sen första mötet, men endå blev jag helt knäckt. Jag svor på att aldrig älska någon igen, att jag skulle gå som singel resten av livet. 

Mitt beslut höll inte alls länge. Mina känslor för denne kille stannade kvar som ett träd som vält över min kropp. 

Allt eftersom grävde jag ner mina känslor och letade upp andra killar/tjejer att bli ihop med, enbart för att förtränga känslorna för killen jag egentligen älskade. De tog mig lång tid att kunna slappna av i denne killens närhet efter att jag berättat, men tillslut fann jag ett lugn och kunde vara mig själv. Det var jobbigt i början, men ju längre tid det tog desto bättre blev det. Jag började se honom som en bror, och han mig som en syster, och vi umgicks allt mer och mer. I över ett år höll detta på, tills jag insåg att min kärlek till honom inte var syskonkärlek, utan något ännu starkare och mer värdefullt. Jag började bli mer påflugen och göra allt för att få hans uppmärksamhet, men det ledde även till stark svartsjuka då han inte pratade med mig, såg på mig eller rörde vid mig. Jag började känna ilska och hat mot honom över vad han utsatte mig för. Jag deppade ihop, ville inte se honom, kännde hat mot de han älskade och var med mer än mig. 

Men det lönade sig inte. Jag mådde sämre av att hata av en så fånig sak som att han var lycklig med någon annan, jag var bara en svartsjuk liten attentionwhore. Men senare blev det bättre, jag blev lättad och kunde börja se honom som en bror igen. Men på julafton 2011 gick en släkting till mig bort, och jag blev knäckt av nyheten. Jag smsade denne kille och frågade om vi kunde ses någon dag, så snart sm gick helst. Redan dagen efter fick jag komma hem till honom och bara prata, inget annat än prata om allt och inget. Det slutade med att han höll om mig, och då kom känslorna tillbaka som en flodvåg över mig. Jag ville bara sitta där med hans arm runt min axel, men samtidigt var jag rädd över vad som skulle hända. Jag vågade inte berätta hur jag kände ifall han inte kände samma. Men på natten intill nyår skrev jag ett meddelande till honom där det stod "Jag älskar dig...".  Det var inga ovanliga tre ord, men denna gången hade det en annan betydelse än vad de brukade ha i vanliga fall. Jag älskade honom, inte som en bror, utan som en pojkvän, en framtida make. 

Dagen efter träffades vi och gick en promenad i skogen samtidigt som vi pratade om hur vi kände, och det slutade med orden "Men om jag säger ja då?" och sedan en kyss. 

Denne killen är nu min pojkvän. Han heter Elias och är 23 år. 

Folk tycker säkert det är väldigt stor åldersskilnad mellan oss, och det är det, men det är inget varken jag eller han bryr oss om. Vi älskar varandra och kommer fortsätta göra det vad som än händer. 

Flera gånger har jag tappat hoppet och funderat på om det verkligen var rätt val, men jag har aldrig tvekat på om jag faktiskt älskar honom, för det gör jag, av hela mitt hjärta.  

"Att få ett äktenskap att fungera är som att jobba på en bondgård. Varje morgon ska man börja om från början."

Jag är en liten tjej på 16 vintrar som inte alls har mycket att ge, men jag har en sak, och det är det mest värdefulla jag har, mitt hjärta. Utan det kan jag inte andas, inte leva eller existera. Men om jag någon dag fick välja mellan att Elias skulle ligga döende pga hjärtproblem skulle jag med stor glädje donera mitt eget hjärta. Så mycket älskar jag honom, att jag heldre skulle offra mitt eget liv för honom än att se hur han själv plågas och närmar sig döden.

Jag säger sällan fina saker till honom, så som han alltid gör till mig, men jag tänker på dom, hör orden eka i mitt huvud och känner dom strömma genom mitt blod. Jag säger endast fyra ord. "Jag älskar dig också.". Men det finns så mycket mer som vill ut, men kärleken svallar över och får mig att inte kunna öppna munnen. 

Det bästa jag vet är att ligga i sängen med örat mot din bröstkorg och bara höra dina hjärtslag Elias, det är bättre än något annat vi någonsin har gjort. 

"De flesta människor behöver mer kärlek än de förtjänar." 

Och det är vad jag får av dig. 

Elias Olofsson   

"Du anklagar kvinnan för att hon fladdrar från den ene till den andre. Klandra henne inte, hon söker en pålitlig man."

Att hålla sig till en och samma kille/tjej är svårt, för man kommer alltid hitta någon man tycker på något vis är bättre, och jag vet ingen som inte har kännt så. 

Jag kan tycka att personer är snygga och har en underbar personlighet, men för ens partner är det väldigt svårt att tyda vilken typ av relation man söker efter hos denne person man tycker så mycket om. 

Jag har i 4.5 år varit tokkär i en kändiskille, Tom Kaulitz från det tyska bandet Tokio Hotel. Han stal mitt hjärta med sin charmiga look, sitt perfekta utseénde och underbara personlighet. Jag kan fortfarande gråta över hur mycket jag älskar honom, men samtidigt kan jag känna att han är någon jag inte skulle vela dela resten av mitt liv med som man och hustru. Men som en väldigt nära vän, det hade varit en dröm för mig. 

Sendess jag bev tillsammans med Elias har mina känslor för Tom inte gått till sån överdrift som de gjorde förr, då jag kunde börja gråta bara av att Tom i en intervju etc kunde titta på/tala till/om en annan tjej. Det var en av de jobbigaste stunderna i mitt liv, då jag älskade honom så mycket att mitt liv rasade samman. 

Nu vill jag inget annat än att HAN ska vara lycklig, att HAN ska hitta den rätta tjejen som HAN vill dela resten av sitt liv med. Det gör ont att inte vara dendär tjejen, men samtidigt känns det så sjukt bra så länge HAN älskar den tjej han väljer. Jag har en egen kille, och jag behöver ingen snygg kändis för att bli lycklig, utan jag älskar min kille precis för den han är, inget annat. 

"Min kärlek till dig är enkel, rak och sann. Det är bara jag som krånglar till det ibland."

Denna video vill jag posta, för när jag såg den, grät jag, för jag känner igen mig så starkt. 

Vad tycker jag passar in på ämnet kärlek? Jo, dessa citat delvis: 

"Den sanna kärleken liknar cirkeln, och cirkeln har inget slut."

"Kärlek är som schack - ett feldrag och du är matt."

"Kärleken är som en duva, håller man den för hårt kvävs den, håller man den för löst flyger den bort."

"Människor är som pusselbitar, det finns alltid två som passar ihop."

"När min ögon är öppna ser jag dig och när de är stängda ser jag dig och mig."

"Kärleken är vårt livs största glädje och vårt livs största sorg."

Det bästa citatet, som stämmer in mest på mig då jag har svårt att släppa taget om Tom efter dessa 4.5 år: 

"Den kärlek som har uppstått plötsligt tar den längsta tiden att bota."

Jag föll för honom plötsligt, och den försvinner inte. 

Detsamma gäller med Elias, det kom plötsligt, och det försvinner inte, inte ens efter flera års kämpande.